Skrev en förlossningsberättelse när Travis kom till världen så jag tänkte göra detsamma nu. Det är svårt att minnas och sammanfatta allt som händer under en sådan häftig upplevelse, men jag ska försöka så gott jag kan. 

 

 

Fredagen den 24e april satt jag och Travis och fikade här hemma med min mormor och morfar som var på besök. Helt plötsligt kände jag att det blev blött mellan benen. Herregud nu kissade jag ner mig var min första tanke, ni som har varit gravida vet att det är typ det man fasar för under hela graviditeten hehe. Jag gick in på toa, bytte underkläder och tänkte inte mer på det. En stund senare kände jag samma sak igen, och igen och igen och jag bytte bara underkläder och fattade ingenting. Sista gången så började det att rinna vatten ner för låren, och då började det koppla i hjärnan att det var vattnen som måste ha gått. Med Travis gick allt vatten direkt, men nu hade det istället "bara" börjat sippra fostervatten. Klockan var ungefär halv tre när detta drog igång, och när vi satt och åt middag klockan sex gick vattnet helt. Jag kände inga värkar, men jag ringde ändå in till förlossningen för att kolla läget, och där tyckte de att jag skulle avvakta och se om något drog igång och då skulle jag ringa direkt eftersom det kan gå väldigt fort andra gången och speciellt när vattnet hade gått. Jag fick även en tid på förlossningen klockan nio dagen efter, eftersom man alltid får kolla upp så bebisen mår bra när vattnet gått. Klockan nio på fredagskvällen började värkarna komma. Började att klocka dem och det var allt mellan 4-10 minuter mellan värkarna. De höll på i två timmar till klockan 11, då gick vi och la oss. Klockan tolv vaknade jag igen och då kändes de helt plötsligt intensivare, men inte så att de gjorde jätteont. De höll på över en timme med 6-7 minuter emellan värkarna, och då bestämde jag mig för att ringa in till förlossningen för att rådgöra.

 

På förlossningen ville de ha in mig, dels för att jag var omföderska och sedan även för att jag har gjort ett vändningsförsök och även haft bakterier i urinet den senaste tiden under graviditeten. Kände själv att jag egentligen inte ville åka in, men vi satte oss i bilen och värkarna fortsatte. Blev uppkopplad på ctg när vi kom in, men då dog värkarna ut. Vi fick iallafall ett rum och jag fick morfin för att få sova lite ifall det drog igång igen. Vi vaknade runt åtta på morgonen på förlossningen utan att något mer hade hänt under natten, och då gick vi och åt frukost och blev sedan utskickade på stan för att se om det drog igång något. Jag hade några få sammandragningar då och då, men inte mer än så. Vi var tillbaka på förlossningen klockan ett för att göra en ny kurva, men den visade inte så mycket. Vi blev då erbjudna ett rum för att stanna kvar, men jag kände bara att jag ville hem så vi bestämde oss för det. Det var så skönt att få komma hem och ställa sig i duschen och sen lägga sig och vila i sängen. Sov hur skönt som helst till klockan fem på lördagseftermiddagen då jag vaknade av att vattnet gick i sängen. Här har man sovit med skydd i sängen den senaste månaden ifall att, och så tänker man inte på att ta med det när man lägger sig och vilar. Det var bara in i duschen igen och tvätta alla sängkläder och täcken för att senare bädda rent i sängen igen. Just i det tillfället var jag bara så less på allt. Vi hade en tid på söndagsmorgonen för kontroll igen, och jag visste att bebis senast skulle komma på måndag eftersom jag hade blivit igångsatt då om han inte kommit tidigare. Men fy fan rent ut sagt vad jag svor i duschen då, allt man ville var att få det överstökat. 

 

På natten vaknade jag strax efter två och då drog värkarna igång igen. På något sätt kände jag att nu är det på riktigt denna gång. De höll i sig längre, var kraftigare och kom tätare och tätare. Vid klockan fyra var det 3-4 minuter mellan värkarna helt plötsligt och då blev jag nästan lite rädd själv när de kom så tätt, så då var det bara att väcka Mattias och så ringde vi in till BB och sa att vi var påväg in. Mattias körde till Västervik på 35 minuter haha, han trodde väl att jag skulle föda i bilen tror jag när de kom så pass ofta. Vid klockan fem låg jag uppkopplad med ctg och det första jag sa var att de skulle ringa narkosläkaren för jag ville ha en epidural. Jag kände någonstans på mig att det var på god väg och jag ville verkligen hinna med att få den. Barnmorskan säger då att narkosläkarna är upptagna med en allvarlig operation, och efter att ha legat med kurvan en stund så känner hon hur mycket öppen jag är. Jag var då 7 cm öppen, och då skrattar hon till lite och säger att det ändå är försent att få epiduralbedövningen. Det var inga vackra ord för öronen, men det var bara att ställa sig in på att göra detta utan bedövning, fanns inte så mycket andra alternativ liksom. 

 

Vi fick ett eget rum strax innan klockan sex och jag var uppe och gick drygt en timme, sen var det alldeles för jobbigt att vara uppe och gå. Förra gången provade jag lustgasen en gång och skickade iväg den för jag mådde illa. Men denna gång eftersom jag inte fick epiduralen som jag ville bestämde jag mig för att ge den ett nytt försök. Denna gång kändes den faktiskt okej, så det fick bli min livlina denna gång. När jag la mig kände hon igen, och då var jag öppen 9 cm. Det började närma sig tänkte jag, och då var klockan runt 7. Sen började den tuffa biten. Jag fick värk på värk på värk och jag hann knappt andas emellan för de var så intensiva. Trots att jag hade ett sånt intensivt värkarbete, var helt öppen och bebis var redo för att komma så ville han inte komma ner tillräckligt i bäckenet. Förra gången fastande Travis i bäckenet då det var för starkt och höll honom tillbaka, och jag kände bara nej gud ska det bli likadant denna gång. Efter klockan nio valde de att koppla på mig värkförstärkande eftersom vi bara låg och väntade. Jag som hade så intensiva värkar redan var väl inte överlycklig över det, men det var bara att göra som dom sa för ut skulle han ju. Det gjorde tillsist susen och efter tio fick jag tillsist mina krystvärkar. Jag tror den där masken satt fast runt mitt ansikte tillsist haha, var helt hög på den där lustgasen. Vid ett tillfälle försvann hela perspektivet och allt bara spolade förbi. När jag kom tillbaka trodde jag att allt var över, men så var inte riktigt fallet. Det var riktigt tuff att krysta ner bebis i bäckenet, men jag fick bra hjälp av både Mattias och barnmorskan. Barnläkaren var inne strax innan bebis kom för att titta så allt stod rätt till då det ändå stått still så länge som det gjorde, men han gav sitt godkännande att fortsätta och vi ville helst undvika sugklockan som behövdes sist. Rätt som det var kände jag hur huvudet tittade fram. Kände aldrig det sist heller pga av bedövningen, men nu kände jag precis allt, och då menar jag allt haha! Fick en liten panikkänsla i det läget när han stod där, men barnmorskan fick mig att hålla fokus och invänta nästa värk. Någonstans vet jag ändå hur viktigt det är att lyssna trots den obehagliga känsla som rådde i hela kroppen eftersom man inte vill gå sönder där nere liksom. När hon hade lugntat ner mig och jag kände att nästa värk var på ingång så andades jag egentligen bara ut resten av kroppen och det var en sån sjuk känsla när han bara gled ut i slutet. Så himla häftigt! Det första jag såg var världens största huvud och sen fick jag upp honom på bröstet. Jag fick aldrig upp Travis på bröstet eftersom de sprang ut med honom direkt, så det här var riktigt mäktig. Som sist bara försvann all smärta direkt, nu var lillebror äntligen här och han mådde bra. Han föddes söndagen den 26 april klockan 10.42 och han var 50 cm lång och vägde 3800 gram. Helt perfekt!