När lillebror kom till världen

Skrev en förlossningsberättelse när Travis kom till världen så jag tänkte göra detsamma nu. Det är svårt att minnas och sammanfatta allt som händer under en sådan häftig upplevelse, men jag ska försöka så gott jag kan. 
 
 
Fredagen den 24e april satt jag och Travis och fikade här hemma med min mormor och morfar som var på besök. Helt plötsligt kände jag att det blev blött mellan benen. Herregud nu kissade jag ner mig var min första tanke, ni som har varit gravida vet att det är typ det man fasar för under hela graviditeten hehe. Jag gick in på toa, bytte underkläder och tänkte inte mer på det. En stund senare kände jag samma sak igen, och igen och igen och jag bytte bara underkläder och fattade ingenting. Sista gången så började det att rinna vatten ner för låren, och då började det koppla i hjärnan att det var vattnen som måste ha gått. Med Travis gick allt vatten direkt, men nu hade det istället "bara" börjat sippra fostervatten. Klockan var ungefär halv tre när detta drog igång, och när vi satt och åt middag klockan sex gick vattnet helt. Jag kände inga värkar, men jag ringde ändå in till förlossningen för att kolla läget, och där tyckte de att jag skulle avvakta och se om något drog igång och då skulle jag ringa direkt eftersom det kan gå väldigt fort andra gången och speciellt när vattnet hade gått. Jag fick även en tid på förlossningen klockan nio dagen efter, eftersom man alltid får kolla upp så bebisen mår bra när vattnet gått. Klockan nio på fredagskvällen började värkarna komma. Började att klocka dem och det var allt mellan 4-10 minuter mellan värkarna. De höll på i två timmar till klockan 11, då gick vi och la oss. Klockan tolv vaknade jag igen och då kändes de helt plötsligt intensivare, men inte så att de gjorde jätteont. De höll på över en timme med 6-7 minuter emellan värkarna, och då bestämde jag mig för att ringa in till förlossningen för att rådgöra.
 
På förlossningen ville de ha in mig, dels för att jag var omföderska och sedan även för att jag har gjort ett vändningsförsök och även haft bakterier i urinet den senaste tiden under graviditeten. Kände själv att jag egentligen inte ville åka in, men vi satte oss i bilen och värkarna fortsatte. Blev uppkopplad på ctg när vi kom in, men då dog värkarna ut. Vi fick iallafall ett rum och jag fick morfin för att få sova lite ifall det drog igång igen. Vi vaknade runt åtta på morgonen på förlossningen utan att något mer hade hänt under natten, och då gick vi och åt frukost och blev sedan utskickade på stan för att se om det drog igång något. Jag hade några få sammandragningar då och då, men inte mer än så. Vi var tillbaka på förlossningen klockan ett för att göra en ny kurva, men den visade inte så mycket. Vi blev då erbjudna ett rum för att stanna kvar, men jag kände bara att jag ville hem så vi bestämde oss för det. Det var så skönt att få komma hem och ställa sig i duschen och sen lägga sig och vila i sängen. Sov hur skönt som helst till klockan fem på lördagseftermiddagen då jag vaknade av att vattnet gick i sängen. Här har man sovit med skydd i sängen den senaste månaden ifall att, och så tänker man inte på att ta med det när man lägger sig och vilar. Det var bara in i duschen igen och tvätta alla sängkläder och täcken för att senare bädda rent i sängen igen. Just i det tillfället var jag bara så less på allt. Vi hade en tid på söndagsmorgonen för kontroll igen, och jag visste att bebis senast skulle komma på måndag eftersom jag hade blivit igångsatt då om han inte kommit tidigare. Men fy fan rent ut sagt vad jag svor i duschen då, allt man ville var att få det överstökat. 
 
På natten vaknade jag strax efter två och då drog värkarna igång igen. På något sätt kände jag att nu är det på riktigt denna gång. De höll i sig längre, var kraftigare och kom tätare och tätare. Vid klockan fyra var det 3-4 minuter mellan värkarna helt plötsligt och då blev jag nästan lite rädd själv när de kom så tätt, så då var det bara att väcka Mattias och så ringde vi in till BB och sa att vi var påväg in. Mattias körde till Västervik på 35 minuter haha, han trodde väl att jag skulle föda i bilen tror jag när de kom så pass ofta. Vid klockan fem låg jag uppkopplad med ctg och det första jag sa var att de skulle ringa narkosläkaren för jag ville ha en epidural. Jag kände någonstans på mig att det var på god väg och jag ville verkligen hinna med att få den. Barnmorskan säger då att narkosläkarna är upptagna med en allvarlig operation, och efter att ha legat med kurvan en stund så känner hon hur mycket öppen jag är. Jag var då 7 cm öppen, och då skrattar hon till lite och säger att det ändå är försent att få epiduralbedövningen. Det var inga vackra ord för öronen, men det var bara att ställa sig in på att göra detta utan bedövning, fanns inte så mycket andra alternativ liksom. 
 
Vi fick ett eget rum strax innan klockan sex och jag var uppe och gick drygt en timme, sen var det alldeles för jobbigt att vara uppe och gå. Förra gången provade jag lustgasen en gång och skickade iväg den för jag mådde illa. Men denna gång eftersom jag inte fick epiduralen som jag ville bestämde jag mig för att ge den ett nytt försök. Denna gång kändes den faktiskt okej, så det fick bli min livlina denna gång. När jag la mig kände hon igen, och då var jag öppen 9 cm. Det började närma sig tänkte jag, och då var klockan runt 7. Sen började den tuffa biten. Jag fick värk på värk på värk och jag hann knappt andas emellan för de var så intensiva. Trots att jag hade ett sånt intensivt värkarbete, var helt öppen och bebis var redo för att komma så ville han inte komma ner tillräckligt i bäckenet. Förra gången fastande Travis i bäckenet då det var för starkt och höll honom tillbaka, och jag kände bara nej gud ska det bli likadant denna gång. Efter klockan nio valde de att koppla på mig värkförstärkande eftersom vi bara låg och väntade. Jag som hade så intensiva värkar redan var väl inte överlycklig över det, men det var bara att göra som dom sa för ut skulle han ju. Det gjorde tillsist susen och efter tio fick jag tillsist mina krystvärkar. Jag tror den där masken satt fast runt mitt ansikte tillsist haha, var helt hög på den där lustgasen. Vid ett tillfälle försvann hela perspektivet och allt bara spolade förbi. När jag kom tillbaka trodde jag att allt var över, men så var inte riktigt fallet. Det var riktigt tuff att krysta ner bebis i bäckenet, men jag fick bra hjälp av både Mattias och barnmorskan. Barnläkaren var inne strax innan bebis kom för att titta så allt stod rätt till då det ändå stått still så länge som det gjorde, men han gav sitt godkännande att fortsätta och vi ville helst undvika sugklockan som behövdes sist. Rätt som det var kände jag hur huvudet tittade fram. Kände aldrig det sist heller pga av bedövningen, men nu kände jag precis allt, och då menar jag allt haha! Fick en liten panikkänsla i det läget när han stod där, men barnmorskan fick mig att hålla fokus och invänta nästa värk. Någonstans vet jag ändå hur viktigt det är att lyssna trots den obehagliga känsla som rådde i hela kroppen eftersom man inte vill gå sönder där nere liksom. När hon hade lugntat ner mig och jag kände att nästa värk var på ingång så andades jag egentligen bara ut resten av kroppen och det var en sån sjuk känsla när han bara gled ut i slutet. Så himla häftigt! Det första jag såg var världens största huvud och sen fick jag upp honom på bröstet. Jag fick aldrig upp Travis på bröstet eftersom de sprang ut med honom direkt, så det här var riktigt mäktig. Som sist bara försvann all smärta direkt, nu var lillebror äntligen här och han mådde bra. Han föddes söndagen den 26 april klockan 10.42 och han var 50 cm lång och vägde 3800 gram. Helt perfekt!
 
 
 






I need a miracle

Här kommer en liten berättelse om hur det gick till när lillkillen kom till världen :)


I söndagsmorse vaknade jag vid kl 7 och gick på toaletten. När jag kom tillbaka och la mig i sängen kände jag att jag började få lite ont i magen, försökte somna om och och efter mycket om och men gjorde jag det. Vaknade igen vid kl 10 och gick på toaletten. Då märkte jag att slemproppen hade gått. Äntligen händer det något till antydan på förlossning tänkte jag skitglad och gick och la mig i sängen igen. Då började värkarna. Hade värkar i en timme med tio minuters mellanrum, sedan dog det ut. Vi gick upp och åt frukost och sådär istället. Sedan hade jag värkar till och från under hela dagen. Gick runt här hemma och försökte få lite fart på dom, men det gick sådär.

Vi gjorde istället iordning oss och åkte på kalas. Väl på kalaset i allt det högljudda satte värkarna igång rejält. Ibland kom dom till och med med bara två minuters mellanrum. Kände mig ganska trött och tagen, så vi åkte hem tidigt. Hemma fortsatte värkarna och kl 8 började de komma regelbundet med tio minuters mellanrum för att sedan minska till 4-5 minuters mellanrum. När värkarna hade hållt på i nästan en och en halvtimme med 4-5 minuters mellanrum ringde vi in till förlossningen, och vi var välkomna in. 

Straxt efter kl 1 kom vi in till BB, och jag fick lägga mig i ett rum och vänta på undersökning. Medans jag låg där och väntade gick vattnet spontant, och när hon undersökte mig kunde hon konstatera att jag var öppen 5 centimeter. Efter att vattnet hade gått började helvetet kan man säga. Jag hade så ont! Satte mig i duschen för att försöka lugna ner mig lite. När jag duschat klart fick vi komma in på förlossningsrummet och då var värkarna så intensiva och kom med 15 sekunders mellanrum så jag fick ingen vila alls. Ett tag trodde jag att skulle svimma av smärtan i samband med värmen man kände. Jag hade bestämt mig innan för att försöka med enbart lustgas, så jag testade lustgasen en gång och skickade iväg den direkt. Det var det värsta jag testat. Mådde så illa av den, och med min spyfobi var den helt utesluten.

Jag bad istället om en epiduralbedövning och straxt efter det kom narkosläkaren in och la bedövningen i ryggen. Det var det bästa valet jag någonsin gjort. Allt blev så skönt och jag kunde lägga mig ner och slappna av litegrann. Kl 6 undersökte hon mig igen, och då var jag helt öppen. 20 över 6 fick jag klartecken för att börja krysta. Jag hade hoppats på att bedövningen skulle hjälpa lite mot det med, men nej det gjorde den inte. Klartecknet kom mitt i ett skiftbyte så från 6.20 till straxt efter kl 7 låg jag där inne själv med enbart Mattias hjälp och krystade. Efter det kom de in andra barnmorskor och då började det intensiva krystandet. Höll på till klockan var ca 8.40, och då behövde han lite hjälp att komma ut, så sugklockan åkte fram. Helt plötsligt var det nog 10 personer i rummet. Dom försäkrade mig om att allt var bra och det var bara utifall att. Efter tio minuters krystande till så kom han äntligen ut. Jag hann bara se en blå liten varelse, sen klippte dom navelsträngen direkt och sprang iväg med honom, och Mattias fick följa med.

Han hade kommit ut med navelsträngen runt halsen och fick lite extra syrgas där inne samtidigt som de buttade lite på honom så han började skrika ordentligt. Jag låg kvar där inne och undrade vart min lilla kille tagit vägen, men efter en kvart kom världens stoltaste pappa in i rummet med honom i famnen inlindad i en filt. Jag fick äntligen hålla honom, och tårarna bara rann. 2 och en halvtimmes krystande var äntligen över och nu hade jag min lilla skatt i famnen. Just i det tillfället kunde livet inte bli mycket bättre, och allt smärta man precis gått igenom var som bortblåst. Måndagen den 31e oktober 08.50 föddes vår lilla sötnos och han vägde 3340 gram och var 50 cm.







(Vill bara påminna om att det inte är tillåtet att ta bilder utan att fråga om lov, därav markeringen på dom)