Här kommer en liten berättelse om hur det gick till när lillkillen kom till världen :)


I söndagsmorse vaknade jag vid kl 7 och gick på toaletten. När jag kom tillbaka och la mig i sängen kände jag att jag började få lite ont i magen, försökte somna om och och efter mycket om och men gjorde jag det. Vaknade igen vid kl 10 och gick på toaletten. Då märkte jag att slemproppen hade gått. Äntligen händer det något till antydan på förlossning tänkte jag skitglad och gick och la mig i sängen igen. Då började värkarna. Hade värkar i en timme med tio minuters mellanrum, sedan dog det ut. Vi gick upp och åt frukost och sådär istället. Sedan hade jag värkar till och från under hela dagen. Gick runt här hemma och försökte få lite fart på dom, men det gick sådär.

Vi gjorde istället iordning oss och åkte på kalas. Väl på kalaset i allt det högljudda satte värkarna igång rejält. Ibland kom dom till och med med bara två minuters mellanrum. Kände mig ganska trött och tagen, så vi åkte hem tidigt. Hemma fortsatte värkarna och kl 8 började de komma regelbundet med tio minuters mellanrum för att sedan minska till 4-5 minuters mellanrum. När värkarna hade hållt på i nästan en och en halvtimme med 4-5 minuters mellanrum ringde vi in till förlossningen, och vi var välkomna in. 

Straxt efter kl 1 kom vi in till BB, och jag fick lägga mig i ett rum och vänta på undersökning. Medans jag låg där och väntade gick vattnet spontant, och när hon undersökte mig kunde hon konstatera att jag var öppen 5 centimeter. Efter att vattnet hade gått började helvetet kan man säga. Jag hade så ont! Satte mig i duschen för att försöka lugna ner mig lite. När jag duschat klart fick vi komma in på förlossningsrummet och då var värkarna så intensiva och kom med 15 sekunders mellanrum så jag fick ingen vila alls. Ett tag trodde jag att skulle svimma av smärtan i samband med värmen man kände. Jag hade bestämt mig innan för att försöka med enbart lustgas, så jag testade lustgasen en gång och skickade iväg den direkt. Det var det värsta jag testat. Mådde så illa av den, och med min spyfobi var den helt utesluten.

Jag bad istället om en epiduralbedövning och straxt efter det kom narkosläkaren in och la bedövningen i ryggen. Det var det bästa valet jag någonsin gjort. Allt blev så skönt och jag kunde lägga mig ner och slappna av litegrann. Kl 6 undersökte hon mig igen, och då var jag helt öppen. 20 över 6 fick jag klartecken för att börja krysta. Jag hade hoppats på att bedövningen skulle hjälpa lite mot det med, men nej det gjorde den inte. Klartecknet kom mitt i ett skiftbyte så från 6.20 till straxt efter kl 7 låg jag där inne själv med enbart Mattias hjälp och krystade. Efter det kom de in andra barnmorskor och då började det intensiva krystandet. Höll på till klockan var ca 8.40, och då behövde han lite hjälp att komma ut, så sugklockan åkte fram. Helt plötsligt var det nog 10 personer i rummet. Dom försäkrade mig om att allt var bra och det var bara utifall att. Efter tio minuters krystande till så kom han äntligen ut. Jag hann bara se en blå liten varelse, sen klippte dom navelsträngen direkt och sprang iväg med honom, och Mattias fick följa med.

Han hade kommit ut med navelsträngen runt halsen och fick lite extra syrgas där inne samtidigt som de buttade lite på honom så han började skrika ordentligt. Jag låg kvar där inne och undrade vart min lilla kille tagit vägen, men efter en kvart kom världens stoltaste pappa in i rummet med honom i famnen inlindad i en filt. Jag fick äntligen hålla honom, och tårarna bara rann. 2 och en halvtimmes krystande var äntligen över och nu hade jag min lilla skatt i famnen. Just i det tillfället kunde livet inte bli mycket bättre, och allt smärta man precis gått igenom var som bortblåst. Måndagen den 31e oktober 08.50 föddes vår lilla sötnos och han vägde 3340 gram och var 50 cm.







(Vill bara påminna om att det inte är tillåtet att ta bilder utan att fråga om lov, därav markeringen på dom)