Kul med så mycket respons för inlägget jag publicerade igår. Jag tvekade många gånger på om jag skulle trycka på publiceraknappen, men tillslut kände jag ändå att jag ville dela med mig av det. Det var inte meningen att peka ut någon med inlägget, utan det var mer tänkt som en tankeställare. Självklart beror det också många gånger på vem det är som ställer frågan. Jag tror inte att det är många som medvetna om hur tufft det kan vara, och hur psykiskt påfrestande hela skaffa barnbiten kan vara. Att en sån sak som att när man tänker att man vill ha barn nu, kan göra att hjärnan och kroppen blockerar det. Kroppen fungerar verkligen på ett helt fantastiskt och konstigt sätt!

 

Med Travis tog vi magbild varannan vecka då vi gick in i en ny vecka, så det har vi börjat med nu också. Tänkte dela med mig av magbilden i v.15 och v.17, jag går in i en ny vecka imorgon så då får jag lägga upp v.19. Jag tycker de ser ganska lika ut, och jag upplever att magen är väldigt lik som sist, bara något större. Jag upplever att båda graviditeterna har varit väldigt lika, hittills vill säga för det kan ändra sig väldigt fort. De första graviditetsymptomen jag kände var att brösten började spänna lite och illamåendet. Jag har dock aldrig spytt, det skulle jag aldrig tillåta mig själv med min spyfobi. Jag mådde mer illa när jag väntade Travis än vad jag har gjort nu. Nu har problemet bara varit att få i mig mat, det har liksom bara tagit stopp. Säkert därav att jag har känt yrsel och att jag varit yr hela tiden. Jag svimmade ju en gång också, och slog i huvudet så pass att jag fick en lätt hjärnskakning. Eftersom jag var gravid ville de inte röntga mig, utan jag fick bara order om att vila. De symptomen har som tur är försvunnit, det enda som är kvar just nu är tröttheten. Den har hängt med sen tidigit i graviditeten. Var såklart trött med Travis också, men nu är det på ett helt annat plan. Det börjar bli lite bättre, men det kommer och går lite också så det är bara gilla läget. Att man är trött är förmodligen kroppens sätt att säga dig att man behöver ta det lite lugnare och vila. Och något jag har lärt mig är att man ska lyssna på kroppens tecken. Så jag försöker att inte planera mitt liv så mycket utöver plugg och jobb just nu. Det känns som det är det jag klarar av just nu, och då ska man också finna sig i det. När pluggandet är över tror jag den här psykiska tröttheten kommer trappas ned :)

 

 

 

 V.17