Idag för 4 veckor sen låg vi på bb med en liten sötnos som då bara var ett par timmar gammal. Tänk att Travis redan är 1 månad idag. Det känns som vi haft honom en evighet, samtidigt som det känns som att det var igår vi kom hem från bb med honom. Det är allt bra konstigt det där!

Minns fortfarande den där känslan i kroppen precis när han kom ut och han inte skrek. Några sekunder senare hade de redan klippt av navelsträngen och sprungit iväg med honom. Kvar låg jag helt utmattad och frågande med barnmorskan som förlöste honom. Jag hade hört innan att en förlossning skulle vara som ett maratonlopp, och det kan jag nog hålla med om. Sen när man ska krysta då man inte sovit på helt dygn på det också. Det var inte lätt. Ett tag stod dom med saxen och tänkte klippa upp mig. Då blev jag nästan förbannad och tänkte bara nu jävlar ska han ut. Det är tydligen inte bra att vara stark i sitt bäcken eftersom mitt var för starkt och lät han inte komma under det så han kunde komma ut. Men med lite hjälp ville han äntligen se världen tillslut! Och när Mattias kom tillbaka in på rummet med honom igen släppte allt man hade inom sig. Det man väntat på i 9 månader låg äntligen i min famn. Den känslan är obeskrivlig, och det gick inte att vara mer lycklig. Kunde inte slita ögonen från honom på hela dagen. Även om Mattias inte kunde göra så mycket under förlossningen hade jag aldrig klarat det utan honom. Bara närvaron och att höra hans ord hjälpte hur mycket som helst!




Mitt uppe i värkarna :)




En liten kille som bara är några minuter gammal på kortet :)