Annars idag skulle jag egentligen ha pluggat eftersom jag inte hann det igår, men tiden bara sprang iväg så det blev inte av idag heller. Det betyder att jag har mycket att göra i veckan som kommer. Första deadline nästa måndag, så nästa helg kommer det bli en plugghelg rakt igenom. Ikväll var Travis och jag en sväng på julskyltningen, sen åkte Travis häst och vagn och det var spännande. Innan vi åkte hem kom tomten med varsin godispåse till barnen också. Travis skulle spara sin till lördag :) När vi kom hem värmde vi lite tomtegröt till kvällsmat. Travis somnade gott sen och jag har suttit och beställt julkort. Sent ute som vanligt ;) Nu är det dags att bege sig mot sängen så man orkar med en fullspäckad måndag med ändringar i uppsatsen och utbyggnad av bakgrundsdelen. Bebis lever för fullt i magen bara, så jag vill inte röra på mig. Det är så himla mysig med de där små sparkarna. På tisdag ska vi få se vår lilla kille igen :)

Travis fick vara hemma idag. Vi hade mysmorgon i sängen, sen fick Mattias komma hem från jobbet och ta över när jag skulle sitta på Skype. Efter det storstädade vi hela nedervåningen och julpyntade. Övervåningen bryr jag mig inte om än eftersom det ändå bara är kaos där uppe. Satte iaf upp lite stjärnor i fönstrena där uppe istället för vanliga lampor så det ser lite snyggt ut från vägen. Nu är det fullt med tomtar och adventsljusstakar här nere, och det känns mysigt. Jag tycker det är bättre att börja tidigt med pyntet så julstämningen hinner infinna sig, för efter jul sen vill man bara spy på allt pynt så då brukar det få åka ner i kartongerna fort. Julgranen väntar jag dock med en stund till, det brukar vara tradition att klä den precis innan jul. Travis fick ta våran julstjärna istället så ska jag ut på jakt efter en ny till oss imon och en likadan till blivande gästrummet på övervåningen :)

Travis kom hem med världens hosta från dagis idag.... igen. Blir så trött på skiten! Travis har varit hemma flera gånger de senaste månaderna pga av det, sen hinner han bara komma tillbaka någon vecka sen får han skiten igen. Travis är alltid hemma tills det värsta är borta så det blir 2-3 dagar och då hinner han piggna på sig. Sen är han ett par dagar och så får han hostan igen. Ikväll när han skulle sova låg han i en timme och hostade var femte sekund heeeeela timmen. Han fick panik stackarn och vi hade gett honom hostmedicin, men receptfritt är värdelöst. Så han låg där med sin rethosta och hostade tills han somnade i ren utmattning. Man kan liksom inte göra något och det är så jobbigt. Hoppas det blir bättre över natten, annars tänker jag ringa till vårdcentralen imorgon och få något utskrivet för sova måste han få göra. Jag vet att det inte är bra att få hostmedicin så fort man hostar eftersom att man måste hosta upp bakterierna, och hostmedicin gör ju så hostreflexen försvinner. Men han måste iallafall få sova, är inte kul att se honom så störd av det, blir väldigt frustrerande när man bara vill kunna hjälpa honom. Stackarn, man vet ju själv hur jobbigt det är med rethosta som aldrig går över.

Igår efter jobb och dagis åkte vi iväg till Vetlanda för lite shopping. Mattias behövde en ny innebandyklubba, och sen passade vi på att köpa skridskor och en hjälm till Travis. Nästa helg börjar nämligen skridskoskolan för hans åldersgrupp här i Målilla, och det är klart han ska vara med på det. Vi åkte skridskor ett par gånger förra året, men då var han lite för liten att uppskatta det, men i år tror jag minsann att han kommer tycka det är kul. Några av hans kompisar på förskolan ska också gå på det, så de kommer nog få det kul ihop minsann. Blir en en mysig söndagsförmiddag varje helg när hela familjen är borta vid bandybanan tillsammans :)

 

 

Igår körde jag mitt första träningspass och jag började lite lugnt. Körde på crosstrainern en stund till uppvärmning, sen blev det en genomgång av hela kroppen. Innan körde jag fokus på vissa muskelgrupper varje träningspass, men eftersom jag inte är ute efter att bygga muskelmassa eller öka i vikt (lyfta tyngre) så kommer jag i fortsättningen bara köra på halvkroppspass. Då kan man iaf dela upp det lite så man hinner köra fler än 1-2 övningar på varje muskelgrupp. Jag är ingen expert på gravidträning, men man kan i princip köra på som vanligt så längre man inte får ont. Det enda man ska tänka på är att dricka mer vatten innan och under träningen samt undvika övningar då man ligger med ryggen plant på golvet eftersom det kan göra att bebisen får svårt med syret. Imorgon är det dags för ett nytt pass, och det känns bara skönt. Min rygg och mina axlar behöver detta. Man mår så mycket bättre och blir piggare av att träna och känna att kroppen blir starkare. Det enda problemet är att jag tycker det är svårt att hitta ryggövningar man kan göra hemma. 

Idag går vi in i en ny vecka, närmare bestämt v.19. Så sjukt att snart halva graviditeten redan har gått. Tiden har bara sprungit iväg, och nu är det ungefär fem månader kvar tills bebis är beräknad. Jag har tänkt väldigt mycket kring förslossningen redan, det känns annorlunda nu när man vet vad som väntar en. Jag är nyfiken på om jag kommer behöva gå över tiden denna gång också. Travis var beräknad till den 27e oktober, men kom den 31e oktober. Lillebror är beräknad till den 26e april, så vi får se om han behagar att titta ut i april månad, eller om jag hinner gå in i maj. Den här gången tror jag inte att det stör mig lika mycket att gå över tiden som sist. De sista dagarna som gravid var rena pesten då när man längtade så mycket efter sin lilla bebis. Denna gång tror jag också att förlossningen kommer gå väldigt fort. Sist tog det 7-8 timmar från det att vattnet gick och värkarna etablerade tills Travis var ute. Denna gång får man nog åka in lite tidigare. Är så kul att ligga och tänka och spekulera på sådant tycker jag :)

 

 

Såhär säger 1177 om v.19:

 

Barnet

Fostret är nu ungefär 22 centimeter långt, väger runt 280 gram och kan knäppa sina händer. Fosterfettet är tjockt och täcker hela fostret. Huden över hela kroppen har även fått små tunna hårstrån, som kommer att falla av innan fostret är fullgånget. Hårstråna har också till uppgift att skydda den känsliga huden Bakom anlagen för mjölktänderna finns nu även anlagen för de permanenta tänderna som barnet ska få senare i barndomen.

Mamma

Nu kan du känna livmodern under naveln, den är ungefär lika stor som huvudet på ett nyfött barn. De flesta känner att fostret rör sig vilket brukar kännas extra bra om du tidigare har haft svårt att tro att det verkligen finns ett barn där inne. Du ökar med ungefär ett halvt kilo i veckan, men det är olika från kvinna till kvinna. Magen börjar märkas tydligt nu. Kom ihåg att äta rätt och röra på dig. Promenader är jättebra motion.

Som blivande förälder är det lätt att mentalt ställa in sig på det datum för förlossningen som man får i samband med ultraljudet. Men kom ihåg att datumet är ungefärligt och att det kan dröja två veckor efter beräknad tid innan barnet kommer. När man fått ett beräknat förlossningsdatum kan man också ansöka hos Försäkringskassan om graviditetspenning, som kan tas ut från vecka 32. Ersättningen är till för friska kvinnor som har arbeten som är fysiskt tunga eller innebär andra risker, och därför inte kan arbeta hela graviditeten.

 

Kul med så mycket respons för inlägget jag publicerade igår. Jag tvekade många gånger på om jag skulle trycka på publiceraknappen, men tillslut kände jag ändå att jag ville dela med mig av det. Det var inte meningen att peka ut någon med inlägget, utan det var mer tänkt som en tankeställare. Självklart beror det också många gånger på vem det är som ställer frågan. Jag tror inte att det är många som medvetna om hur tufft det kan vara, och hur psykiskt påfrestande hela skaffa barnbiten kan vara. Att en sån sak som att när man tänker att man vill ha barn nu, kan göra att hjärnan och kroppen blockerar det. Kroppen fungerar verkligen på ett helt fantastiskt och konstigt sätt!

 

Med Travis tog vi magbild varannan vecka då vi gick in i en ny vecka, så det har vi börjat med nu också. Tänkte dela med mig av magbilden i v.15 och v.17, jag går in i en ny vecka imorgon så då får jag lägga upp v.19. Jag tycker de ser ganska lika ut, och jag upplever att magen är väldigt lik som sist, bara något större. Jag upplever att båda graviditeterna har varit väldigt lika, hittills vill säga för det kan ändra sig väldigt fort. De första graviditetsymptomen jag kände var att brösten började spänna lite och illamåendet. Jag har dock aldrig spytt, det skulle jag aldrig tillåta mig själv med min spyfobi. Jag mådde mer illa när jag väntade Travis än vad jag har gjort nu. Nu har problemet bara varit att få i mig mat, det har liksom bara tagit stopp. Säkert därav att jag har känt yrsel och att jag varit yr hela tiden. Jag svimmade ju en gång också, och slog i huvudet så pass att jag fick en lätt hjärnskakning. Eftersom jag var gravid ville de inte röntga mig, utan jag fick bara order om att vila. De symptomen har som tur är försvunnit, det enda som är kvar just nu är tröttheten. Den har hängt med sen tidigit i graviditeten. Var såklart trött med Travis också, men nu är det på ett helt annat plan. Det börjar bli lite bättre, men det kommer och går lite också så det är bara gilla läget. Att man är trött är förmodligen kroppens sätt att säga dig att man behöver ta det lite lugnare och vila. Och något jag har lärt mig är att man ska lyssna på kroppens tecken. Så jag försöker att inte planera mitt liv så mycket utöver plugg och jobb just nu. Det känns som det är det jag klarar av just nu, och då ska man också finna sig i det. När pluggandet är över tror jag den här psykiska tröttheten kommer trappas ned :)

 

 

 

 V.17

 

Det här är en lång text som kommer rakt från hjärtat.

 

Hur många av er har fått frågan "när ska ni skaffa barn" eller "när kommer syskonet"? Mina två händer räcker inte till för att räkna hur många gånger någon har frågat oss när det är dags för syskon. Till en början tänkte jag inte så mycket på det, jag svarade att det fick bli när jag pluggat färdigt och så var det inte mer med det. På senare tid har jag börjat tänka på den där faktiskt känsliga frågan. För visst är den känslig, och den är känsligare för vissa än för andra. När vi bestämde oss för att skaffa Travis, så gjorde vi det med tanken det får bli när det blir. Man hade hört att det kunde ta tid, men vi hade inte bråttom utan det var välkommet när det nu blev. Vi hade turen att Travis blev till direkt efter att jag slutade med mina p-piller. Jag hade frivilligt en vanlig mens emellan att jag slutade och han blev till. Vi behövde alltså aldrig längta eller kämpa för att få honom, vilket jag är väldigt tacksam för. Det gick mycket fortare än vad vi tänkt i huvudet, eftersom jag egentligen hade tänkt plugga klart hela terminen men Travis blev beräknad till slutet av oktober. Samtidigt minns jag den där känslan när man väntade och väntade för att se om mensen skulle komma.

 

När vi nu bestämde oss för att det var dags för ett syskon så kändes det hela plötsligt mer pressat. Jag menar Travis skulle bli tre år, och den här gången ville man verkligen att det skulle bli direkt och att man inte skulle behöva vänta 6-7 månader som faktiskt är den normala tid det tar för ett friskt par att skaffa barn. Det hade jag inte en aning om fören jag började forska i det. Mina p-piller tog slut tidigt i våras, men eftersom vi bestämt oss för att skaffa syskon under sommaren struntade jag i att hämta ut nya. Efter att jag slutat med p-pillrena fick jag mens de två kommande månaderna precis som vanligt. Man har ju hört hur den kan börja krångla efter att man slutar med p-piller när man ätit dem så länge. Efter de två månaderna var det dags att börja försöka för att vara på den säkra sidan att bebis inte skulle komma under tiden jag pluggande. Vi började försöka, och mensen kom inte. Jag blev såklart överlycklig och tänkte att gud ska vi ha sån tur igen, att det blir på första försöket. Jag gjorde två test som båda visade negativt, och man ska inte sticka under stolen med att jag man blev besviken. Samtidigt tänkte jag att det var bara första försöket bättre lycka nästa gång. Men mensen kom aldrig, och inte nästkommande månad heller. Började undra vad det var för fel, och antagligen blev den helt enkelt oregelbunden efter att ha varit uppstyrd av p-piller under så många år. Eftersom det inte är så lätt att veta när man har ägglossning om man inte har mens, köpte jag hem ägglossningstest vilket blev en räddning. Månaden efter kom mensen tillbaka, jag gjorde testen, de visade positiv och lillebror blev till i samband med det. När jag några veckor senare inte fick min mens vågade jag knappt ta ett test för att titta med rädsla för att det skulle bli likadant igen. Det gick många dagar efter beräknad mens innan jag tog modet till mig och tog ett. Det visade ett svagt plus, och testet jag gjorde ytterligare ett par dagar senare visade klart och tydligt ett plus. Vi kunde inte vara lyckligare just då!

 

Tiden gick och man började vänja sig vid tanken att det faktiskt var på riktigt nu, det började växa en bebis i magen och den blev faktiskt till på andra försöket även om vi fick vänta lite längre än vad det var tänkt. Helt fantastiskt! Jag började fundera på hur det faktiskt är för de som försöker och försöker månad efter månad när jag kände att denna lilla väntan för oss var hemsk. Det måste krävas ett otroligt tålamod, och tålamod är något jag skulle behöva mer av. Jag började känna av lite illamående, och var ändå glad över att känna något som tydde på att jag var gravid. I vecka sex blev jag jättesjuk. Låg med hög feber, halsont och världens förkylning och samtidigt som det fick jag en blödning som aldrig slutade. Jag ringde förtvivlat till 1177, och hon rådde mig till att avvakta någon vecka med att åka in om det nu inte slutade innan det. Hon lugnade mig ändå på något sätt och sa att det kan vara ett missfall, likaväl som det kan vara en vanlig blödning. Tydligen är det väldigt vanligt att blöda tidigt i graviditetet. I och med att jag var sjuk slutade jag känna gravidsymptom och eftersom inte blödningen slutade var jag skitorolig och slets mellan glädjen av att vara gravid och sorgen över att kanske inte vara det längre. Några dagar efter samtalet bestämde jag mig för att ringa till gynakuten eftersom blödningen fortarande inte hade slutat eller blivit sparsammare. Där blev jag bemött på det sämsta tänkbara sätt, och jag blir än idag irriterad på den personen jag pratade med. För det första ringde hon upp över en timme efter att hon skulle, men bad inte om ursäkt för det. Jag berättade vad som hade hänt och om min oro för missfall och frågade om jag kunde få komma in på ett tidigt ultraljud. Hon svarade mig att man minsann inte gjorde något ultraljud så tidigt för var det ett missfall så var det, då tar kroppen hand om det själv. Hon sa att missfall var väldigt vanligt (var tredje graviditet slutar i missfall har jag fått lära mig nu såhär efteråt), och de kunde inte göra något åt det i alla fall. Förstod ni hur det kändes att höra det? Jag visste såklart att de inte kunde göra något åt det, men jag hade ändå hoppats på att man kunde få in och kolla upp sig, men icke sånt gör vi inte i dagens sjukvård. Efter att ha haft blödningen i två veckor fick jag nog, och sökte mig privat för att få ett svar på om jag faktiskt var gravid eller om den blödningen var ett missfall. Jag fick vänta nästan två veckor på en tid på privatgyn i Kalmar, men det var det så värt för där fick man ett bemötande som var både professionellt och empatiskt.

 

Jag gick göra ett vaginalt ultraljud och jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag fick se en liten rund ärta, med ett tickande hjärta och just då kunde inte livet bli bättre. Läkaren upptäckte att jag hade en väldigt stor cysta och det var med stor sannolikhet den som hade orsakat blödningen. Blödningen slutade någon dag innan jag åkte på ultraljudet och trots att den slutat och att jag fått se det lilla fostret så kunde jag ändå inte slappna av på något sätt. När vi åkte mot ultraljudet i v.12 hoppades jag på att jag en gång för alla skulle få bli lugnad, men när vi satt i bilen på väg hem var jag allt annat än lugn. Jag hade åkt dit med inställningen att det skulle bli underbart att få ser vår lilla friska bebis sprattla runt, och så kändes det till en början tills hon började mäta och mäta och mäta igen. Då förstod jag att det var något... Vi hade valt att göra kub, så jag hade lämnat blodprov hos min barnmorska i Hultsfred några veckor innan, och ultraljudet var den andra delen av detta prov. När hon förde in alla siffror i datorn så hamnade vi i närheten av en risksiffra för downs syndrom. Anledningen till det som drog ner sannolikheten var att bebisens nackspalt var 3,6 mm, och den ska normalt vara under 3 mm. Hon ville inte uttala sig mer om det utan vi fick en tid för att diskutera saken vidare med läkare. Eftersom vi bor så långt bort fick vi en telefontid en vecka senare. Har ni hört på maken? En vecka senare. Vi satt här hemma som frågetecken och visste inte vad vi skulle tro. Jag började googla och fann ändå att 9/10 barn med bredare nackspalt föds helt friska. Sen hittade jag forum där människor med ungefär samma siffror som vi fått på testet hade fått barn med downs syndrom. Jag valde att stänga av allt som hade med känslor att göra tills läkaren äntligen ringde upp. Hon var jättebra och förklarade allt klart och tydligen, och efter en diskussion tillsammans fick vi en remiss till att göra ett fostervattenprov. Det provet görs efter v.15, så vi fick vänta några veckor innan vi fick åka till Kalmar och göra det. Under den tiden hann jag tänka väldigt mycket, och när man bär på ett barn är det svårt att inte knyta an till det, men jag ville verkligen inte känna något eftersom jag inte visste vad som skulle ske. Dagen för provet kom äntligen, och det gick jättesnabbt att göra. På något minut var det över, och då hade de tagit ut fostervatten med en stor nål i magen på mig som skulle skickas in på analys. Detta prov medför en risk för missfall, men eftersom risken låg på ungefär samma procent som att få en sjukt barn kändes detta val inte svårt.  Vi vill ha ett friskt barn, och jag hade aldrig kunnat fortsätta gå undrande under hela graviditeten och grubblat över om vi skulle få ett friskt barn eller inte, även om risken för att få ett sjukt barn inte var så jättestor. Får man en sannolikhetssiffra på 1/1000, kan man fortfarande vara den där personen som faktiskt får ett sjukt barn, det är inget man vet. Men eftersom vår siffra var så låg kändes detta som ända utvägen, och det som var rätt för oss.

 

Vi fick vänta en hel vecka innan svaret äntligen kom. Hade svaret varit dåligt hade vi blivit uppringda av en läkare, men exakt en vecka efter provet hade utförts fick vi ett brev på posten där det stod att vår bebis hade en normal kromosomuppsättning och allt var helt normalt. Det lättnaden är obeskrivlig. Även om jag innerst inne hela tiden hade känt på mig att det inte var något fel, utan att bebis var helt frisk så var det ändå något visst med att få det bekräftat efter all oro som vi lämnades till. Jag ångrar absolut inte att vi gjorde provet, och jag är evigt tacksam att det inte medförde missfall eller att det visade på att något var fel. Samtidigt som provet med svaret att vi väntade en frisk bebis kom fick vi även veta att vi väntade en liten pojke. När läkaren ett par dagar efter brevet berättade det över telefonen, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Allt blev plötsligt verklighet på något sätt när jag fick en identitet på bebisen samtidigt som jag visste att den var frisk och började röra på sig inne i magen. För första gången på 16 veckor kände jag äntligen att jag kunde andas, jag fick vara lycklig, glad och tacksam över att Travis äntligen skulle få veta att han skulle få en lillebror. Och nu några veckor efter att vi fått ta in allt som hänt, och fått komma tillbaka till verkligheten ville vi dela med oss av nyheten. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som under dessa månader, men nu har jag lagt allt detta bakom mig och andra halvan av graviditeten ska jag bara njuta och vara tacksam över att få äran att kunna ge Travis ett friskt syskon.

 

Tänk på det nästa gång ni slänger ut er frågan om det är ett syskon på väg. Det är en alldeles för privat fråga som ingen förutom de det gäller behöver bry sig om. När tiden är inne får man troligtvis veta om det är barn på väg eller inte, tills dess sluta spekulera och ställa sådana här frågor. Många ställer den säkerligen inte med avsikt att såra någon, men när jag fick den här frågan under dessa månader har jag bara velat skrika rakt ut att det har du inte någon som helst anledning till att veta. Tänk på alla de som försöker skaffa barn under flera månaders tid, och tänk på de som har en graviditet som krånglar så mycket som vår gjorde i början, då är denna frågan känslig. För vad ska man svara? Le, ljuga och säga ja vi får se samtidigt som man känner sig helt förstörd inombords.

 

 

 

 

 

 

Man har läst om att man som omföderska oftast känner bebisen tidigare än vad man gjorde sist. Jag minns inte riktigt när jag började känna Travis, men jag kommer ihåg att när vi var på ultraljudet i v.18 sparkade Travis så pass mycket att man såg det utanpå magen. När hon som gjorde ultraljudet började dra över magen med den där apparaten började Travis putta bort den och magen trycktes åt alla möjliga håll och kanter. Minns också att det första jag kände var svagt fladder som blev tydligare och tydligare, säkert några veckor innan vi var på det ultraljudet. Med lillebror i magen hade jag hoppats att jag skulle känna ännu tidigare, och jag har länge gått och väntat på det där fladdret, typ "fjärilar i magen känslan", men det kom aldrig. Istället för ca tre veckor sen började jag känna små små buffar, som bara kommit då och då. Men under den senare veckan har dessa buffar blivit allt tydligare, och nu kan man tydligt känna hur bebis sparkar utanpå magen. Mattias har bara känt det en gång, men jag försökte sno hans hand igår under bion så han skulle få känna igen, men som vanligt slutar det alltid så fort han lägger handen på magen haha. Det är så typiskt, och någon minut efter att han tagit bort den så kör bebis igång igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag haft handledning av min uppsats. Det gick väl ganska bra, långt ifrån färdigt så det gäller att kämpa på ordentligt fram till jul. Har haft så himla ont i ryggen idag, fick lägga mig med vetekudden nu ikväll sen tog jag en lång varm dusch så nu känns det lite bättre. Känner mig sjukt stressad över hela min livssituation just nu... Det är så mycket måsten och inte ens hälften hinns med. Det som får lida är ju tyvärr familjen som egentligen är viktigast, men för att bli färdig med skolan måste det bli såhär fast det svider i hjärtat. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa denna uppsats, de sista 15 poängen, men den som lever får se. Jag får leva på hoppet, kan inte göra mer än vad jag gör utan fler timmar på dygnet. Jag orkar tyvärr inte sätta mig om kvällarna och plugga längre. När Travis är i säng är jag helt slut och lägger mig framför tvn, äter lite sen somnar jag för natten. Denna stress är inte bra för varken mig eller bebis. Idag gjorde jag upp ett schema över resterande veckor till examen för att försöka få lite struktur på livet. Det är fem intensiva helger med plugg kvar, fem stycken! Måste hålla ut nu... Är det förresten någon som är bra på engelska eller? Det är egentligen det enda som krånglar, att man inte har någon som kan titta igenom språket åt en. Det är där som fallet kommer bli, de är verkligen petnoga, inte ett enda grammatik eller stavfel får finnas. Jag är svensk, inte perfekt på engelska och kommer aldrig bli heller. Jag tror inte man kan uttrycka och formulera sig perfekt på något annat språk än sitt modersmål, det är riktigt svårt.

 

 

Över till något annat. Igår beställde jag en olja till att smörja in magen med. Jag minns inte när jag började smörja mig sist, men det känns verkligen som hög tid nu. Den var inte jättebillig, men jag tror på att det hjälper att hålla magen mjuk och elastisk. Jag fick två små bristningar på magen sist som blekts bort. Har fortfarande kvar på brösten och rumpan, men det är inget som stör mig. Så nu håller vi tummarna för att denna är bra och hjälper att hålla bristningarna borta denna gången också :)

 

Såhär står det om den:

• Förbättrar elasticiteten, stöder och ger näring till alla hudtyper.
• Lätt konsistens. Kraftigt återfuktande verkan på torr hud.
• Idealisk att använda som kroppsolja.
• Perfekt för massage under graviditeten.
• Bidrar till att förebygga hudbristningar och reducerar bildandet av ärrvävnad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så kul att äntligen få dela med sig av nyheten vi har vetat som sen i somras. Det blir lite mer "på riktigt" när alla runt om vet också. Har varit ett helvete att dölja magen de senaste veckorna. Det man har läst om att man får en större mage med nummer två stämmer verkligen. Jag fick mage redan i v.6, och sen har det sprungit iväg. Barnmorskan sa att det brukar jämna ut sig runt v.20 så vi får väl se om det blir så för mig. Inte mig emot för jag tycker bara det är mysigt med en stor mage. Nu behöver jag inte tänka på vilka kläder jag har längre när alla vet om det. Den 26 april är lillebror beräknad till världen. Travis var beräknad till den 27 oktober, så det blir exakt 3 år och 6 månader emellan barnen. Det är verkligen en helt perfekt ålder, och jag är glad att jag hållt ut med att skaffa syskon såhär länge. Jag känner mig också otroligt lycklig över att få möjligheten att bli mamma en gång till, en sån fantastisk roll här i livet. Travis är glad över att han ska bli storebror och han dansade runt med ultraljudsbilden när vi berättade för honom. Han fick välja en bild att sätta upp på kylskåpet med han ville sätta upp allihopa, så nu sitter de där haha. Det är så himla häftigt för han förstår vad som ska hända, och han går runt och berättar att mamma har en bebis i magen. Han klappar på magen, pussar på den och säger att han ska ta hand om bebisen när den kommer. Men den måste växa först mamma säger han sen :) Han är så himla smart den där ungen! Det var precis det här jag ville, ha en blöjfri, nappfri och självständig liten kille innan vi skaffade syskon. Känns otroligt viktigt att ha fått gett honom dessa år ensam med oss. Tror eller ja forskning säger ju också att 3-4 år är det optimala åldern för barn att få syskon. Då är de mer anpassningsbara, de har hunnit utvecklats tillräckligt för att ta händelsen bra och de har hunnit skaffa sig en egen identitet. 

 

Efter 18 rätt så tuffa veckor (mer om det en annan gång) ska jag bara njuta resten av graviditeten. Är så lycklig just nu, och det var lite nära till tårar idag när jag fick veta att det låg en liten lillebror i magen :)

 

 

 

I vår ska Travis få en liten lillebror. Lycka <3

 

 

Travis umgicks med sin moster i lördags så då passade jag på att få lite på uppsatsen skrivet. Var trött och eländig hela dagen så blev inte så mycket mer gjort. Igår tog vi sovmorgon här hemma. Var inte uppe och åt frukost förrens klockan tio, så skönt :) Dagen spenderades med lek och bus med Travis. Sen hjälpte jag Mattias att foliera panelen i bilen, och ja det tog ett par timmar det sen var söndagen gjord.

Idag har jag skrivit som en tok på min uppsats eftersom den skulle in för handledning idag. Känns alltid skönt att få med så mycket som möjligt då. Vi ska ha handledning över Skype på onsdag, smidigt så man slipper åka 20 mil. Annars idag har Travis och jag styrt lite, sen plockade vi ut våran städskrubb i köket för den ska försvinna. Vi ska delvis bygga igen den fast med en liten öppning kvar för kylskåp och frys. Det ska bli lite förändringar, men jag vill att det ska ske nu på en gång. Orkar inte gå och titta på eländet när det är halvfärdigt hehe :)

Mormor levererade lussebullar ikväll mums :)

Idag var första dagen på jobbet. Det gick bra, mycket att ta in såhär i början bara men det kommer bli bra. När man vikarierar är det skillnad för då behöver man inte sätta sig in i saker på samma satt. Nu är det på riktigt liksom när man har en egen klass, och det känns spännande. Jag hade tänkt att jobba med uppsatsen när jag kom hem, men idag orkade jag inte. Får försöka sätta mig ner imorgon efter jobbet. Tycker inte om när jag bara hinner sitta korta stunder, det känns så meningslöst. Sitter hellre hela dagar, men det blir svårt att hitta tid för att kunna sitta en hel dag nu. Får bli helger helt enkelt. Bara 4 veckor kvar nu tills den ska in för första gången!

Travis fick lite nya förskolekläder på posten idag. Det går alltid åt, men det är svårt med storlek just nu för han är något mitt emellan. 92 kan han ha i många kläder, men i vissa är det för litet. Och 98/104 kommer oftast i sådan dubbelstorlek och det är lite för stort, speciellt byxorna. Men nu fick det bli 98 i dessa kläder. Det får vara lite stort :)

Njuter av tanken av att jag inte behöver åka till Kalmar något mer. Det gick bra i veckan när jag var där för redovisningen och det känns riktigt skönt att ha det avklarat. Nu ska jag bara skicka in den skriftliga uppgiften, sen är 15 hp inskickade, nu ska allt bara bli rättat också. Vi har fortfarande inte fått några poäng från första kursen än, och den avslutades i september. Lite drygt! För skulle man faila på båda så ligger man helt plötsligt efter med hela terminen, och det senariet är inte så kul att föreställa sig. 

 

Nu ska jag börja skriva med full fokus på min uppsats. Efter lite direktiv i onsdags när jag var i Kalmar kommer jag helt byta linje på uppsatsen, vilket betyder att jag måste börja om på nytt men så får det bli. Hoppas det blir bättre i slutändan! Samtidigt som jag skriver uppsatsen ska jag jobba 40 % på fast schema så det känns skönt. Det känns också väldigt tufft med tankte på att jag är så nollställd med uppsatsen och inte riktigt vet hur jag ska komma igång med den. Det första fulla utkastet ska vara klart i början av december, vilket innebär mindre än 4 veckor att skriva en hel uppsats på. Det kommer bli riktigt tufft det! 10 veckor ska man ju ha på sig egentligen, men det blir det aldrig... Åhh har riktig ångest över detta. Jag mejlade min handledare ikväll, och jag hoppas hon svarar tidigt imon med massa idéer på hur jag ska göra så jag kan börja skriva imorgon. Har just nu inte ens en aning om vad min inledning ska innehålla, och den var egentligen helt klar. Har verkligen inte tid för att bara sitta ner och fundera, jag måste skriva, skriva, skriva så jag kommer upp i mina 20 sidor. Aja, inget jag kan göra något åt, jag behöver hjälp för att komma igång helt enkelt och jag hoppas jag får det imorgon.

 

Travis är numer piggare, febern försvann i lördags sen och idag har han varit igång som vanligt. Jag hade tänkt att jag skulle få stanna hemma imorgon med honom, men nu kan han åka till dagis igen. Tur det så jag kan börja på uppsatsen hehe. Vi har absolut inte tid med några mer sjukdomar innan jul, för nu är det verkligen fullt ös medvetslös. Kommer behöva plugga varje helg för at kompensera med det jag jobbar. Har en väldigt viktig vecka framför mig där jag behöver komma igång riktigt ordentligt. Pepp till mig nu!

 

 

Avslutade farsdag med god tacogratäng :)

 

Hade ingen ork för att sätta mig ned vid datorn igår, men ikväll har jag lagt över bilderna från systemkameran till datorn så nu kan jag bjuda på lite bilder. Igår åkte Mattias pappa hem som varit på besök här i helgen. Han var med på kalaset för Travis lördags. Travis har fått massa fina saker i present. Av oss fick han en Alfons Åbergbok, saker till hans kök och ett spel i fredags när vi väckte honom med sång och ballonger. Så nöjd kille som fick öppna paket i sängen :) När han kom hem från dagis fick han sin "stora" present också, och det var en bilbana som han tjatat om att han önskat sig. På kalaset i lördags fick han fler spel, utklädningskläder, modellera, gevär, lego och böcker. Han var mer än nöjd och somnade väldigt fort på kvällen. Hans gevär går han runt med hela tiden och skjuter älgar och dinosaurier som han säger haha. Han ville sova med det också ifall det kom några monster, men där gick gränsen hehe. Älskar verkligen att se honom så lycklig, och uppmärksamhet är något han njuter varje sekund av. 

 

Idag var det dags för vardag igen. Efter att jag lämnat Travis i kaoset på dagis, ja jag skriver kaos eftersom de slagit ihop båda avdelningarna på två pedagoger eftersom Travis alla ordinarie inte var där idag, så satte jag igång med slutuppgiften på andra kursen. Vi ska skriva en fyraveckors planering för att arbeta med litteratur i skolan, samt göra en powerpoint och förbereda en 20 minuters lång presentation muntligt av den. Jag blev helt klar med den idag, och jag känner mig rätt nöjd. Med tanke på den lilla tiden och all stress så får man ibland sänka kraven på sig själv. Imorgon återstår att öva och göra lite småjusteringar om jag hinner. Annars får jag ta det mot slutet av veckan. Huvudsaken är att jag övar in min presentation ordentligt så det blir en bra redovisning på onsdag när jag åker till Kalmar för sista gången på väääääldigt länge :)

 

 

Vi har haft två fartfyllda dagar med firande av vår lilla treåring. Det har varit intensivt och underbart, allt för att se honom lycklig :) Jag är helt slut efter dagens kalas, så ikväll blir det sängen tidigt. Uppdaterar imorgon med lite bilder jag tog förut :)