Igår var Travis hos läkaren och vi fick penicillin utskrivet för det var öroninflammation han hade stackarn. Så Mattias är hemma med han imorgon också. Nu har febern äntligen försvunnit och idag var första dagen han var uppe och var hyfsat pigg. Han hade sovit till klockan 10 imorse ungen och när jag badade honom vid halv sju ikväll var han jättetrött. Så helt hundra är han inte än, men det är på bättringsvägen. Inatt sover han i sin säng igen så får hoppas det går bra och att han inte blev alldeles för bortskämd av tre nätter bredvid pappa :)

Titta vilken söt one piece jag fick av mina elever till bebisen :)

Nu ska han med andra ord ligga med huvudet nedåt istället, och jag hoppas han håller den positionen tills han är redo att komma ut. Läkaren sa att jag borde känna om han vänder tillbaka sig igen, och då ska jag ringa in till förlossningen direkt isåfall :) Kändes overkligt vara tillbaka på det stället igen där Travis föddes för snart tre och ett halvt år sen. Denna gång hade vi inte samma förlossningssal, får väl se om vi får den när det är dags på riktigt :) Hade väldigt trevligt personal och det var verkligen värt att göra ett försök för jag vill helst föda normalt :)

Lilla plutten var jättetrött häromdagen och somnade på soffan efter dagis. Inte likt honom så vi trodde det var sjukdom på gång, men han var pigg igen när han vaknade igårnmorse som tur var.

Idag går vi in i v.31 och det är dags för magbild. Ska gå och fota alldeles strax. Har även beställt en gravidförsäkring idag, inte en dag försent verkligen. Vi tog ingen gratisvariant utan betalar för att få fullt skydd för man vet aldrig vad som kan hända under en förlossning. Dessutom så räcker den ju sex månader efter förlossningen, så det är först då man behöver teckna en barnförsäkring. Håller just nu på att försöka samla oss alla i familjen hos samma försäkringsbolag, men har inte hunnit läsa på tillräckligt om alla för att bestämma oss än. Vi har hus och bilar hos Länsförsäkringar och Mattias och Travis genom Mattias jobb (IF metall) och de försäkringarna är hos Folksam. Jag själv är försäkrad hos Trygg-Hansa och det var även där jag tecknade gravidförsäkring. Min tanke är att eftersom min försäkring där går ut i oktober, och gravidförsäkringen också gäller dit så kan vi passa på att samla oss på ett ställe sen. Där det är förmånligast och bäst. Folksams försäkringar är ju billiga genom facket, men har bara haft problem där så där vill jag helst inte vara kvar. Vi ska skicka in en bild på Travis ärr som han fick i pannan för ett år sen och få ut pengar för det först också innan vi byter vidare. Det är en hel djungel det där med försäkringar men jag upplever ändå att Trygg-Hansa verkar ha många nöjda kunder. Jag själv har aldrig haft problem med dom. De ringde mig när jag var gravid och påminde mig om att jag fick pengar utbetalade när jag låg på förlossningen. Det var bara att ringa ett nummer så fick jag ersättningspengar för sjukhusvistelse direkt in på kontot efteråt :) Tipsa gärna om vilka försäkringar som ni tycker är bäst!

I helgen inhandlade vi de första sakerna till bebis. Jag vet att vad som helst kan hända, men eftersom det bara är fyra månader kvar vill vi dela upp det som behövs inhandlas på de månaderna. Nu har lillebror ett babyskydd att åka i. Det är ett likadant som vi hade till Travis när han var liten fast Travis hade ett rött. Modellen är en acta graco med en bas till. Tyckte den var väldigt bra sist, enda nackdelen är att den är lite tung, men barnet sitter bra i den så :) Jag är förvånad över att jag hållt mig såhär länge från att köpa kläder, men i helgen sprack det. Jag har sagt att jag ska sätta mig i lugn och ro under julledigheten och rensa ut Travis gamla bebiskläder och se vad vi behöver köpa nytt. Men jag köpte bara ett litet sött set med body, byxor och en liten mössa. Även om vi har massa kläder är mycket slitet, sen kommer lillebror vara liten under sommaren och behöva lite lättare kläder än vad Travis behövde. Sen är det såklart kul att köpa nytt, så lite mer kläder kommer inhandlas så fort jag rensat ut alla kartonger. Det lär ta ett tag :)

Igår tackade jag även ja till en tjänst så jag har med andra ord en heltidstjänst att börja på direkt efter examen. Känns bra och väldigt kul! Nu är det äntligen på riktigt. Det är 44 dagar kvar till examen och för första gången på evigheter så känns det som man kan ta på målet. Ska bli superkul att komma igång att jobba, och jag hoppas jag får må bra så jag kan köra på tills lillebror vill titta ut :) Jag valde mellan två tjänster, men denna kändes bäst eftersom jag inte ska jobba hela terminen ut. Är tacksam för att jag har ett jobb att gå till, och förhoppningsvis även komma tillbaka till efter mammaledigheten. 

Det här är en lång text som kommer rakt från hjärtat.

 

Hur många av er har fått frågan "när ska ni skaffa barn" eller "när kommer syskonet"? Mina två händer räcker inte till för att räkna hur många gånger någon har frågat oss när det är dags för syskon. Till en början tänkte jag inte så mycket på det, jag svarade att det fick bli när jag pluggat färdigt och så var det inte mer med det. På senare tid har jag börjat tänka på den där faktiskt känsliga frågan. För visst är den känslig, och den är känsligare för vissa än för andra. När vi bestämde oss för att skaffa Travis, så gjorde vi det med tanken det får bli när det blir. Man hade hört att det kunde ta tid, men vi hade inte bråttom utan det var välkommet när det nu blev. Vi hade turen att Travis blev till direkt efter att jag slutade med mina p-piller. Jag hade frivilligt en vanlig mens emellan att jag slutade och han blev till. Vi behövde alltså aldrig längta eller kämpa för att få honom, vilket jag är väldigt tacksam för. Det gick mycket fortare än vad vi tänkt i huvudet, eftersom jag egentligen hade tänkt plugga klart hela terminen men Travis blev beräknad till slutet av oktober. Samtidigt minns jag den där känslan när man väntade och väntade för att se om mensen skulle komma.

 

När vi nu bestämde oss för att det var dags för ett syskon så kändes det hela plötsligt mer pressat. Jag menar Travis skulle bli tre år, och den här gången ville man verkligen att det skulle bli direkt och att man inte skulle behöva vänta 6-7 månader som faktiskt är den normala tid det tar för ett friskt par att skaffa barn. Det hade jag inte en aning om fören jag började forska i det. Mina p-piller tog slut tidigt i våras, men eftersom vi bestämt oss för att skaffa syskon under sommaren struntade jag i att hämta ut nya. Efter att jag slutat med p-pillrena fick jag mens de två kommande månaderna precis som vanligt. Man har ju hört hur den kan börja krångla efter att man slutar med p-piller när man ätit dem så länge. Efter de två månaderna var det dags att börja försöka för att vara på den säkra sidan att bebis inte skulle komma under tiden jag pluggande. Vi började försöka, och mensen kom inte. Jag blev såklart överlycklig och tänkte att gud ska vi ha sån tur igen, att det blir på första försöket. Jag gjorde två test som båda visade negativt, och man ska inte sticka under stolen med att jag man blev besviken. Samtidigt tänkte jag att det var bara första försöket bättre lycka nästa gång. Men mensen kom aldrig, och inte nästkommande månad heller. Började undra vad det var för fel, och antagligen blev den helt enkelt oregelbunden efter att ha varit uppstyrd av p-piller under så många år. Eftersom det inte är så lätt att veta när man har ägglossning om man inte har mens, köpte jag hem ägglossningstest vilket blev en räddning. Månaden efter kom mensen tillbaka, jag gjorde testen, de visade positiv och lillebror blev till i samband med det. När jag några veckor senare inte fick min mens vågade jag knappt ta ett test för att titta med rädsla för att det skulle bli likadant igen. Det gick många dagar efter beräknad mens innan jag tog modet till mig och tog ett. Det visade ett svagt plus, och testet jag gjorde ytterligare ett par dagar senare visade klart och tydligt ett plus. Vi kunde inte vara lyckligare just då!

 

Tiden gick och man började vänja sig vid tanken att det faktiskt var på riktigt nu, det började växa en bebis i magen och den blev faktiskt till på andra försöket även om vi fick vänta lite längre än vad det var tänkt. Helt fantastiskt! Jag började fundera på hur det faktiskt är för de som försöker och försöker månad efter månad när jag kände att denna lilla väntan för oss var hemsk. Det måste krävas ett otroligt tålamod, och tålamod är något jag skulle behöva mer av. Jag började känna av lite illamående, och var ändå glad över att känna något som tydde på att jag var gravid. I vecka sex blev jag jättesjuk. Låg med hög feber, halsont och världens förkylning och samtidigt som det fick jag en blödning som aldrig slutade. Jag ringde förtvivlat till 1177, och hon rådde mig till att avvakta någon vecka med att åka in om det nu inte slutade innan det. Hon lugnade mig ändå på något sätt och sa att det kan vara ett missfall, likaväl som det kan vara en vanlig blödning. Tydligen är det väldigt vanligt att blöda tidigt i graviditetet. I och med att jag var sjuk slutade jag känna gravidsymptom och eftersom inte blödningen slutade var jag skitorolig och slets mellan glädjen av att vara gravid och sorgen över att kanske inte vara det längre. Några dagar efter samtalet bestämde jag mig för att ringa till gynakuten eftersom blödningen fortarande inte hade slutat eller blivit sparsammare. Där blev jag bemött på det sämsta tänkbara sätt, och jag blir än idag irriterad på den personen jag pratade med. För det första ringde hon upp över en timme efter att hon skulle, men bad inte om ursäkt för det. Jag berättade vad som hade hänt och om min oro för missfall och frågade om jag kunde få komma in på ett tidigt ultraljud. Hon svarade mig att man minsann inte gjorde något ultraljud så tidigt för var det ett missfall så var det, då tar kroppen hand om det själv. Hon sa att missfall var väldigt vanligt (var tredje graviditet slutar i missfall har jag fått lära mig nu såhär efteråt), och de kunde inte göra något åt det i alla fall. Förstod ni hur det kändes att höra det? Jag visste såklart att de inte kunde göra något åt det, men jag hade ändå hoppats på att man kunde få in och kolla upp sig, men icke sånt gör vi inte i dagens sjukvård. Efter att ha haft blödningen i två veckor fick jag nog, och sökte mig privat för att få ett svar på om jag faktiskt var gravid eller om den blödningen var ett missfall. Jag fick vänta nästan två veckor på en tid på privatgyn i Kalmar, men det var det så värt för där fick man ett bemötande som var både professionellt och empatiskt.

 

Jag gick göra ett vaginalt ultraljud och jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag fick se en liten rund ärta, med ett tickande hjärta och just då kunde inte livet bli bättre. Läkaren upptäckte att jag hade en väldigt stor cysta och det var med stor sannolikhet den som hade orsakat blödningen. Blödningen slutade någon dag innan jag åkte på ultraljudet och trots att den slutat och att jag fått se det lilla fostret så kunde jag ändå inte slappna av på något sätt. När vi åkte mot ultraljudet i v.12 hoppades jag på att jag en gång för alla skulle få bli lugnad, men när vi satt i bilen på väg hem var jag allt annat än lugn. Jag hade åkt dit med inställningen att det skulle bli underbart att få ser vår lilla friska bebis sprattla runt, och så kändes det till en början tills hon började mäta och mäta och mäta igen. Då förstod jag att det var något... Vi hade valt att göra kub, så jag hade lämnat blodprov hos min barnmorska i Hultsfred några veckor innan, och ultraljudet var den andra delen av detta prov. När hon förde in alla siffror i datorn så hamnade vi i närheten av en risksiffra för downs syndrom. Anledningen till det som drog ner sannolikheten var att bebisens nackspalt var 3,6 mm, och den ska normalt vara under 3 mm. Hon ville inte uttala sig mer om det utan vi fick en tid för att diskutera saken vidare med läkare. Eftersom vi bor så långt bort fick vi en telefontid en vecka senare. Har ni hört på maken? En vecka senare. Vi satt här hemma som frågetecken och visste inte vad vi skulle tro. Jag började googla och fann ändå att 9/10 barn med bredare nackspalt föds helt friska. Sen hittade jag forum där människor med ungefär samma siffror som vi fått på testet hade fått barn med downs syndrom. Jag valde att stänga av allt som hade med känslor att göra tills läkaren äntligen ringde upp. Hon var jättebra och förklarade allt klart och tydligen, och efter en diskussion tillsammans fick vi en remiss till att göra ett fostervattenprov. Det provet görs efter v.15, så vi fick vänta några veckor innan vi fick åka till Kalmar och göra det. Under den tiden hann jag tänka väldigt mycket, och när man bär på ett barn är det svårt att inte knyta an till det, men jag ville verkligen inte känna något eftersom jag inte visste vad som skulle ske. Dagen för provet kom äntligen, och det gick jättesnabbt att göra. På något minut var det över, och då hade de tagit ut fostervatten med en stor nål i magen på mig som skulle skickas in på analys. Detta prov medför en risk för missfall, men eftersom risken låg på ungefär samma procent som att få en sjukt barn kändes detta val inte svårt.  Vi vill ha ett friskt barn, och jag hade aldrig kunnat fortsätta gå undrande under hela graviditeten och grubblat över om vi skulle få ett friskt barn eller inte, även om risken för att få ett sjukt barn inte var så jättestor. Får man en sannolikhetssiffra på 1/1000, kan man fortfarande vara den där personen som faktiskt får ett sjukt barn, det är inget man vet. Men eftersom vår siffra var så låg kändes detta som ända utvägen, och det som var rätt för oss.

 

Vi fick vänta en hel vecka innan svaret äntligen kom. Hade svaret varit dåligt hade vi blivit uppringda av en läkare, men exakt en vecka efter provet hade utförts fick vi ett brev på posten där det stod att vår bebis hade en normal kromosomuppsättning och allt var helt normalt. Det lättnaden är obeskrivlig. Även om jag innerst inne hela tiden hade känt på mig att det inte var något fel, utan att bebis var helt frisk så var det ändå något visst med att få det bekräftat efter all oro som vi lämnades till. Jag ångrar absolut inte att vi gjorde provet, och jag är evigt tacksam att det inte medförde missfall eller att det visade på att något var fel. Samtidigt som provet med svaret att vi väntade en frisk bebis kom fick vi även veta att vi väntade en liten pojke. När läkaren ett par dagar efter brevet berättade det över telefonen, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Allt blev plötsligt verklighet på något sätt när jag fick en identitet på bebisen samtidigt som jag visste att den var frisk och började röra på sig inne i magen. För första gången på 16 veckor kände jag äntligen att jag kunde andas, jag fick vara lycklig, glad och tacksam över att Travis äntligen skulle få veta att han skulle få en lillebror. Och nu några veckor efter att vi fått ta in allt som hänt, och fått komma tillbaka till verkligheten ville vi dela med oss av nyheten. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som under dessa månader, men nu har jag lagt allt detta bakom mig och andra halvan av graviditeten ska jag bara njuta och vara tacksam över att få äran att kunna ge Travis ett friskt syskon.

 

Tänk på det nästa gång ni slänger ut er frågan om det är ett syskon på väg. Det är en alldeles för privat fråga som ingen förutom de det gäller behöver bry sig om. När tiden är inne får man troligtvis veta om det är barn på väg eller inte, tills dess sluta spekulera och ställa sådana här frågor. Många ställer den säkerligen inte med avsikt att såra någon, men när jag fick den här frågan under dessa månader har jag bara velat skrika rakt ut att det har du inte någon som helst anledning till att veta. Tänk på alla de som försöker skaffa barn under flera månaders tid, och tänk på de som har en graviditet som krånglar så mycket som vår gjorde i början, då är denna frågan känslig. För vad ska man svara? Le, ljuga och säga ja vi får se samtidigt som man känner sig helt förstörd inombords.

 

 

 

 

 

Så kul att äntligen få dela med sig av nyheten vi har vetat som sen i somras. Det blir lite mer "på riktigt" när alla runt om vet också. Har varit ett helvete att dölja magen de senaste veckorna. Det man har läst om att man får en större mage med nummer två stämmer verkligen. Jag fick mage redan i v.6, och sen har det sprungit iväg. Barnmorskan sa att det brukar jämna ut sig runt v.20 så vi får väl se om det blir så för mig. Inte mig emot för jag tycker bara det är mysigt med en stor mage. Nu behöver jag inte tänka på vilka kläder jag har längre när alla vet om det. Den 26 april är lillebror beräknad till världen. Travis var beräknad till den 27 oktober, så det blir exakt 3 år och 6 månader emellan barnen. Det är verkligen en helt perfekt ålder, och jag är glad att jag hållt ut med att skaffa syskon såhär länge. Jag känner mig också otroligt lycklig över att få möjligheten att bli mamma en gång till, en sån fantastisk roll här i livet. Travis är glad över att han ska bli storebror och han dansade runt med ultraljudsbilden när vi berättade för honom. Han fick välja en bild att sätta upp på kylskåpet med han ville sätta upp allihopa, så nu sitter de där haha. Det är så himla häftigt för han förstår vad som ska hända, och han går runt och berättar att mamma har en bebis i magen. Han klappar på magen, pussar på den och säger att han ska ta hand om bebisen när den kommer. Men den måste växa först mamma säger han sen :) Han är så himla smart den där ungen! Det var precis det här jag ville, ha en blöjfri, nappfri och självständig liten kille innan vi skaffade syskon. Känns otroligt viktigt att ha fått gett honom dessa år ensam med oss. Tror eller ja forskning säger ju också att 3-4 år är det optimala åldern för barn att få syskon. Då är de mer anpassningsbara, de har hunnit utvecklats tillräckligt för att ta händelsen bra och de har hunnit skaffa sig en egen identitet. 

 

Efter 18 rätt så tuffa veckor (mer om det en annan gång) ska jag bara njuta resten av graviditeten. Är så lycklig just nu, och det var lite nära till tårar idag när jag fick veta att det låg en liten lillebror i magen :)

 

 

 

I vår ska Travis få en liten lillebror. Lycka <3