Idag ringde jag det vemodiga samtalet till förskolan och accepterade platsen så vi inte åker ut ur kön. Om jag kunde skulle jag mer än gärna ha Travis hemma till nästa höst, men det funkar inte riktigt så. Jag vet att han kommer trivas på förskolan, men det är en lång väg dit också. Just i detta nu är Travis väldigt mammig. Och det är väl inte så konstigt heller kanske, för han vet aldrig vem han vaknar upp med av oss. Ibland är mamma hemma på morgonen, ibland inte. När han sovit middag och vaknar har jag ibland hunnit hem, ibland inte. Så fort jag kommer hem är han som en igel på mig hela tiden och tror att jag ska lämna honom. Det är lite jobbigt för att gå runt och bära på en 10 kilo Travis en hel kväll är inte lätt.

 

Känns bara så fel att behöva dra upp Travis klockan 6 på morgonen för att jag behöver åka iväg till skolan vid halv 7. Han sover liksom från halv 8 på kvällen till 9 på morgonen nu, och det är bara ett par veckor kvar tills han ska behöva dras upp 3 timmar tidigare. Självklart kommer han lägga sig tidigare på kvällen då också, men det är inte helt lätt att bara ändra hans sovrutin bara sådär heller. Ska jag lägga honom vid klockan 6 redan, när ska jag hinna träffa honom då liksom? Ibland kommer jag ju inte hem förrens 5 eller 6. Kommer jag bara få umgås med min son på helgerna då? Ja jag har många funderingar. Saknar verkligen att vara mammaledig och bara få vara med min son utan massa måsten. Jag hinner verkligen inte med hälften av vad jag vill nu, hur ska jag då hinna det sen. Mattias kommer jobba eftermiddag varannan vecka också. När kommer jag ha tid att plugga då? Efter klockan 8 när man är trött och hjärnan har stängt av? Jag vill hinna träna och få göra det jag tycker är kul själv, men det hinner jag inte. Skolan/hushållet/Travis tar upp all tid. Det förstnämnda tar upp nästan hela dagarna för mig, det är helt sjukt vad skolan tar tid. Det tar upp mer tid att plugga än att jobba heltid känns det som. När jag kommer hem på eftermiddagen slutar inte min dag där. Då är det mat, sysslor, bad/dusch, hinna umgås och sen måste jag plugga.

 

Nä fy för detta! Det känns inte bra i magen att inte tiden räcker till. Familjen är viktigare än något annat, men ändå hinner jag inte lägga så mycket tid som jag egentligen vill på den pga av studierna. Och tro mig jag är planeringsfreaket själv nu för tiden när det gäller upplägget av studierna, men ändå räcker det inte. Hatar känslan av att känna sig otillräcklig.